Ängs- och betesmarkerna är några av våra allra mest artrika marker där hundratals växter, svampar, insekter och andra djur kan hitta boplats eller föda. En ängs- eller betesmark är en gräsmark som kan ha slagits eller betats under många hundra år. Extra värdefulla och artrika är de om de aldrig har gödslats eller plöjts, de betesmarker som uppfyller det kallas för naturbetesmarker. Ängs- och betesmarkerna behöver slås eller betas av kor, hästar eller får för att de ska behålla sin mångfald och inte växa igen och bli skog.
Ängar och naturbetesmarker kan delas in i flera olika naturtyper, till exempel hedar, fuktängar, strandängar, trädklädda betesmarker och lövängar. Gemensamt för dessa marker är att de är beroende av hävd, det vill säga av bete eller slåtter. Förutom en hög mångfald av blommor och svampar är dessa marker också en viktig boplats för bland annat pollinerare, fjärilar och fåglar.
Varför har ängarna och naturbeteshagarna minskat?
Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur ängarna hade en avgörande betydelse historiskt för jordbrukets utveckling. Mängden hö som ängen gav avgjorde hur många boskap som kunde få vinterfoder. Boskapen gav stallgödsel som användes för att gödsla åkrarna som då gav en rikare skörd av till exempel spannmål. I takt med att jordbruket rationaliserats har förutsättningarna för ängen och naturbetesmarkerna förändrats. Vinterfoder till djuren odlas nu på åker istället för på ängen och ängens tidigare funktion har blivit överflödig i livsmedelssystemet.
Många gamla ängar betas idag eller har planterats igen med skog eller vuxit igen spontant. Vallning av djur och skogsbete har ersatts av inhägnade hagar. Små och svårtillgängliga naturbetesmarker är inte lönsamma i dagens jordbrukssystem och överges eller planteras igen med skog. De mindre lantraserna har ersatts av högproducerande raser, som ofta behöver ett kraftigare foder.
Tyvärr är stor del av den biologiska mångfalden knuten till dessa marker hotad. Det beror på att de ängar och naturbetesmarker som finns kvar är ofta är alltför små och fragmenterade samt att kvaliteten är dålig på grund av upphörd hävd eller dåligt anpassad skötsel. Läs gärna mer om statusen här:
Det är inte nödvändigt att återinföra traditionella metoder för att bevara odlingslandskapets biologiska mångfald, men det behövs ett arbetssätt där man utgår från dagens förutsättningar och anpassar skötseln till arter och naturtyper.